Jag har  precis läst en intressant artikel i tidningen ELLE. Det handlar om de nya singelparen. Du reser, festar och flyttar utomlands - men gärna utan din partner.

Jag känner lite att det är benämningen jag så länge har letat efter. Distansförhållande låter så fel på något sätt. För er som inte vet, så bor min pojkvän för närvarande 50 mil härifrån. Detta på grund av studier och ren nyfikenhet. Han har bott där i cirka ett och ett halvt år. Innan så har han alltid bott i samma stad som mig. Ett tag var vi till och med grannar. Och vi har snart varit tillsammans i sex år (det är fasligt vad tiden går fort när man har roligt). Därför tycker jag det låter missvisande med distansförhållande. Vi har trots allt bott i samma stad i nästan alla år vi vart tillsammans.

Jaha, singelparförhållande tänker ni. Ja tänker jag. Det är så rätt.
- Vi äter kakan och har den kvar - förhållandet hindras inte av att du tackar ja till något på annan ort. Ex studier 50 mil bort.
- Gläds åt varandras framgång - även om vi saknar varandra så missunnar vi inte varandra att utvecklas och hitta en karriär.
- Är gärna tillsammans - finns det något underbarare än att träffa varandra efter att ha varit ifrån varandra ett tag? Man inser snabbt hur mycket man egentligen älskar människan. Och hur mycket denna upptar ens tankar.

Dock vill jag inte ha det så här för evigt. Jag behöver närheten. Men visst fungerar det. Det är utvecklande för båda parter. Jag känner att jag har fått utvecklas något ofantligt under den här tiden. Behöver inte bara bero på att vi är ifrån varandra, utan den helt nya situationen som uppenbarades för ett och ett halvt år sedan.

Ja jag erkänner, jag har gillat den här tiden. Missförstå mig inte.

♥