Igår fick jag en fråga av min lillsyrra, om jag inte tyckte det  var tråkigt att bo ensam. När jag skulle svara, så kom jag på mig själv att inte ha reflekterat över det så mycket. Därför tar jag upp det här. Så kan både hon och min andra syster läsa det.

Nej, jag tycker inte att det är tråkigt att bo ensam. Faktiskt så är det riktigt skönt. Jag kan göra exakt vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Utan att behöva tänka på andra ska tycka och tänka. Jag kan springa runt här naken om jag vill det, jag kan spela vilken musik jag vill, vara uppe hur länge jag vill. Jag städar/diskar när jag har tid och lust. Jag kan laga exakt den mat jag vill ha utan att någon säger att det är äckligt eller tråkigt. Jag har bara mig själv att skylla om det inte blir bra.

Det är skönt att bo ensam, och jag har vant mig så pass mycket. Att när jag väl kommer bli sambo, så kommer jag förmodligen ha svårt att anpassa mig till andra. Men visst finns det negativa saker med att bo själv också. Jag har ingen att prata med när jag själv vill, jag får alltid äta ensam, titta på tv själv, städa själv. Och när jag är sjuk har jag ingen som kan bädda ner mig och överraska mig med en blombukett och chokladask. (Inte för att det har hänt hittills heller).

Men om någon ställer frågan "är det tråkigt att bo själv?" så svarar jag: Nej! Jag älskar friheten att bestämma över mig själv och min lägenhet.