Kopp efter kopp med Te intas. Sida upp och sida ner läses. Minutvisaren tickar på i en bestämd takt. Ute sjunger vårfåglarna lite försikigt, och jag ser snöflingorna dala sakta men säkert ner mot den snöbeklädda marken. Ut ur mina högtalare strömmar Fredrik Kempes musik...

Jag borde fortsätta plugga. Läsa alla dessa tråkiga kapitel på svårbegriplig engelska. Men jag har ingen motivation. Det enda som intresserar mig just för tillfället är mina framtidsdrömmar. Jag försöker utforma någon som helst slags plan. Men det är svårt. Det är så mycket jag vill åstadkomma på så kort tid. Fast jag borde tänka om. Livet är inte slut efter 30. Det är kanske då det känns som om det äntligen har börjat. Ja, jag är redan där i planeringen. Skrämmande eller konstigt? Vad vet jag. Men det är inte så långt kvar... 10 år.

Okej, klaga inte på mig. Jag kommer hinna med massor tills dess och det är jättelång tid kvar. Jag vet, jag vet. Jag vill bara vara säker på att allt ska hinnas med. Sen behöver du inte tala om för mig att jag är inrutad och har svårt att göra nya, speciellt spontana, saker. Jag vet det också. Och jag försöker göra något åt det. Men det kanske tar lite tid.