Idag har jag fått beröm, både av en patient och en arbetskamrat. Och det kändes riktigt bra, jag tog till mig det och tänkte inte "så säger du bara". Nej i det här fallet kände jag att patienten verkligen menade det hon sa. Samma sak med kollegan. För tillfället kände jag mig inte som en förvirrad barnrumpa, utan jag kände mig profesionell, som en i arbetsterapeutgänget.

Tilläggas ska att detta är mitt första riktiga fall, och med riktigt fall menar jag inte alla dessa duschpallar eller krångliga rullstolar som jag brottats med i sommar. Nej det här är en klass för sig! En helt ny patient, jobbig problematik och ett enorm hjälpbehov. Ja det är så här det ska kännas. Full rulle! Jag har tillbringat 1 ½ dag med att dokumentera och se över allt därtill, enbart till det här fallet. Och jag är inte klar än!

Det är i sådana här situationer jag känner att jag nog har valt rätt trots allt!