Gick på ett core-pass på gymmet nu på eftermiddagen, och jag trodde helt ärligt att jag skulle dö! Tränaren som hade passet är förövrigt min sambos PT och jag vet att han ringer till honom och hör varför han inte är på gymmet, i stort sett hela tiden. Därför vet jag att han är hård, men inte att han var så här!

Han måste ha haft ögon i nacken för så fort man satte ner ett ben eller vilade två sekunder så var det "upp igen, kämpa på! Det ska kännas." Och då var han ändå vänd så att han inte riktigt såg ut över salen. Nej fy vad tungt det var, men skönt efteråt!

Det hela firades med att träffa underbaraste Sandra över en fika i hennes lägenhet. Ser fram emot att träffas snart igen <3